Skivbolag: Yes You Can Records Utgivet: 25 april 2025
David Byrne lär ha poängterat vikten av att investera för
framtidens musik, i stället för att lägga fokus vid att skydda och bevara
dåtidens. Han har förstås rätt, den forne Talking Heads-frontmannen som helt
utan opposition kan plita ned såväl innovatör som excentriker på sitt
musikaliska CV.
Men det finns också ett vis mått av motsägelse i ett sådant
uttalande. Eller, det går närmast att argumentera för att det ena rentav erfordrar
det andra: just det som krävs för att investera i framtiden är att ha ett gott
öga till det som varit. Mycket lite musik som skapas är unik i sig, det är snarare
i fusionen mellan redan förekommande musikaliska yttringar – och andra konstformer – som nya
uttryck ges möjlighet att komma i dagen.
Detta visste David Byrne redan 1981, då han slog sig i slang
med en annan nydanade särling, Brian Eno, och skapade My Life In The Bush Of
Ghosts, ett album som flitigt återanvänder rytmer från världens alla hörn och
tidevarv, samt som blev en galjonsfigur för den samplingskultur som skulle komma
att blomma ut under 80-talet – en kultur vars hela gärning ju är att stöpa
om något redan existerande till något nytt.
Sexmannabandet Alexandria, som har sina rötter i både Gävle,
Örnsköldsvik och Stockholm, gör något liknande med sitt andra album Self
Control. Tidigare nämnda Talking Heads finns liksom grundmurad i den på
samma gång polerade och skevt smutsiga discofunk som bandet gör, likaså David Byrnes inte
sällan svarta humor.
Ljudbilden är grandios och storslagen, med ett helt batteri
av syntar och drumpads långt fram i mixen, samt en klädsamt salongsberusad saxofon
som kommer och går när den själv helst behagar. Alexandria tycks inte hymla med sin
vurm för 80-talets allra mest gällt glittrande dansgolv, eller för samma
årtiondes inte helt balanserade förening mellan det syntetiska och det organiska.
Samtidigt finns det en rå nerv i den här musiken som tämligen ofta känns mer
punk än disco, som främst tar sig uttryck i sångaren Pontus Söderbergs lätt manierade
sätt att sjunga. Det blir liksom ungdomligt uppkäftigt och vuxet artigt på en
och samma gång; en tillgång och ett grepp som kommer den satiriska texterna
till gagn.
På ”Hot In The Shade” får vi exempelvis följa med på en resa
till Helsingfors som bandet kallar en union mellan Fear and Loathing
in Las Vegas och Aki Kaurismäki. Det är en ganska passande rubricering för
albumet i stort faktiskt, för här finns både omtumlande excesser och trivial vardagsrealism,
i en smittsam blandning som står med ena foten i ett nu och den andra i ett då.
