Ingenting signalerar väl kompromisslöshet så
genomgående som det konstnärliga ställningstagandet att hänge sig åt kyrkorgeln
som sitt främsta instrument. Det är ett val som spänner den konstnärliga bågen
till den absoluta bristningsgränsen, eftersom både anspråk och fallhöjd
omedelbart blir skyhöga. Detta har emellertid aldrig avskräckt Anna von
Hausswolff, som över fem album har förfinat sin eftertryckliga blandning av det
sakrala och det stökiga till ett uttryck som inte bara rymmer enorm pondus och
kolossalt mod, utan också lyckas vara fjäderlätt och eteriskt – trots att
hennes version av wall of sound väger mer än en handfull kyrkorglar.
På sitt sjätte album, ICONOCLASTS,
fortsätter von Hausswolff att bygga vidare på den redan urtäta ljudbilden. Det
mullrar och vibrerar precis så mycket som man förväntar sig av ett von
Hausswolff-album, samtidigt som den patenterat mörka atmosfären fått sällskap av
en sorts gråskalig lätthet. Jag vet inte om jag vill sträcka mig så långt som
att påstå att det drar åt det poppigare hållet, men ibland strålar och glittrar
arrangemangen på ICONOCLASTS med en hoppfullhet som verkligen känns.
Det är en klädsam utveckling, som framför allt får von Hausswolffs redan så
uttrycksfulla stämma att bli än mer eftersinnlig och älskvärd att ta till sig.
Att lyssna till den Kate Bush-twangiga rösten, när den ömsom ömt, ömsom
energiskt, vidrör existentiella spörsmål och problematiserar teman som makt och
kärlek, har aldrig varit mer angenämt än nu. Ytterligare en synnerligen klädsam utveckling
är saxofonisten Otis Sandsjös medverkan i von Hausswolffs redan utmärkta ensemble. Sandsjös
skälvande och emellanåt dissonanta saxofon (och klarinett) faller självklart och sömlöst in i
det redan etablerade soundet, och bidrar ytterligare till att Anna von Hausswolffs i
grunden introspektiva ballader transcenderar och blir till storslagna hymner.
Det här är ett lika gränslöst som oförutsägbart artisteri, som helt saknar motstycke i Sverige.
