Skivbolag: Dune Castle Records Utgivet: 2 maj 2025
Jag älskar verkligen Five Leaves Left, Nick Drakes
debutalbum från 1969. Faktum är att jag nio och en halv av tio sena kvällar
sent i november, då löven faller mot marken lika motståndslöst som duggregnet,
tycker det är tidernas bästa ”ensam manlig poet med gitarr”-album. Bod Dylan
och Leonard Cohen får helt enkelt ha överseende med det. Det har både de och
jag råd med.
Det finns heller inte någon som lyckats karbonkopiera Drake,
och i synnerhet inte Five Leave Left, på ett tillnärmelsevis tillfredställande
vis. De evinnerligt djupa och breda hjulspår som Dylan och Cohen plöjde har trafikerats
av långt fler fordon, både mer och mindre lyckade, än den knappt skönjbara stig
genom den brittiska landsbygdsgläntan som Drake försiktigt trampade upp.
Kanske är det därför jag närapå rycker till då den ömsint
plockande – nylonsträngade! – gitarren i början av ”Red Umbrella” – det femte
spåret på Cantrips första album – först når mig. Och när Patrick Ryan, musikern
och producenten som ligger bakom Melbourne-orkestern, därefter börjar sjunga
fångar såväl rösten som fraseringen den alltför tidigt framlidne Drake, nästan lite
för exakt. Hade inte låten dryga minuten senare plötsligt brutit med det alldeles
uppenbara Nick Drakeska uttrycket, till förmån för den lätt psykedeliska folkrock
som främst befolkar From A Darebin Cave hade jag kanske åberopat plagiat.
Nu stannar det vid ett lika vackert som ödmjukt hommage.
Vackert och ödmjukt är annars ganska passande superlativ för
vad som försiggår på From A Darebin Cave. Ett annat tillgång är musikens
motståndlösa följsamhet. Inledande ”Into The Cave” är en bitterljuv bossa nova
med gråtande pedal steel, den direkt efterföljande ”Snake Skin” ett urstarkt argument
för att den bästa och mest cinematiska 70-talsfunken faktiskt görs just i detta
nu, i Melbourne med omnejd. Ryan har anlitat fler av stadens prominenta instrumentalmusiker
för arbetet med det här albumet, däribland ett par medlemmar från albumaktuella
Surprise Chef. Resultatet är varmt och rikt, särskilt upprymmande är rytmsektionen,
med trummor, slagverk och kontrabas, samt den av syntar imiterade stråkkvartetten
som bara gynnas av sitt syntetiska ursprung.
From A Darebin Cave är inte heller något godtagbart duplikat
av Five Leave Left, inte för att Patrick Ryan misslyckats med sitt värv,
utan för att det sammanhållna slutresultatet förtjänar att kallas för något annat
än blott en karbonkopia. En synnerligen lyckad och ganska fantastisk fusion av
folk och funk, exempelvis.
