Skivbolag: PNKSLM Recordings Utgivet: 11 april 2025
Jag har spenderat vårens första riktigt varma vecka med långa
promenader och den Chicago-baserade skivetiketten Numero Groups alldeles
utmärkta antologi Warfaring Strangers: Acid Nightmares (2017). Steget
mellan den pillerpoppande hippie-rock som återfinns på samlingen och den som
Clutter gör är förvisso varken kort eller rakt; den Stockholm-bördiga kvartetten
kommer mig snarare att tänka på Sonic Youth och Minutemen, samt – om man kisar
en aning – min absoluta favorit när det kommer till post-punk: Mission of
Burmas Signals, Calls and Marches (1981).
Men. När jag under en av ovan nämnda promenader får ett tips
av en vän att viga 20 minuter av min tid åt Clutters debut-EP tycks plötsligt gapet
mellan amerikansk bensin och syra-rock och stökig svensk indie kortare än vad
det tar att säga grunge eller post-hardcore.
Det uppmärksamme har vid det här laget noterat att jag redan
slängt mig med begreppet ”post” två gånger i den här texten. Det är oundvikligt,
för Clutter står med åtminstone hälften av sina åtta ben – kanske rentav samtliga?
– i någon av de otaliga strömningar som sprungit ur punken, och som i sin tur
har den garage-rock som finns representerad på Warfaring Strangers: Acid
Nightmares att tacka.
Allt går bara runt och runt i den här eviga karusellen, och
när jag hör spår som ”Brideshead” och ”Kraut” är jag benägen anse att det är
rockens allra främsta tillgång; att den går att lita på, i alla väder och i
alla kläder. Solkig motorcykelväst eller flanellskjorta. Det spelar ingen roll.
Clutter låter sökande på Loves You, som ett band som
inte riktigt vet vad de vill. Inte ännu. Det är precis så rastlöst och spretigt
som man önskar från ett band som samlat sin liverepertoar och sina första singlar på en EP, sannolikt såväl
överlyckliga som stolta över att få presentera sig för omvärlden. Med all rätt. Visst, det
kanske saknas en sammanbindande röd tråd här, ett säkerhetsbälte som håller alla inspirationskällor
på plats i den där karusellen. Men, vad gör det när de gitarrbaserade
attackerna bär på en sådan nerv och ett sådant driv, och texterna på ett lika
delar uppkäftigt som ödmjukt patos?
Absolut ingenting.
Som injektion ligger den här EP:n helt perfekt i tiden. Den kommer
med välbehövlig energi i en tid som annars kantas av pollen och tullar, samt en
påminnelse om att det kan vara urkul att åka karusell emellanåt. Med eller utan
säkerhetsbälte. Det ska bli roligt att se Clutter nå sin fulla potentiell som
band, jag skulle inte bli det minsta förvånad om det är landets nästa rockexport.
