Nu ska man väl egentligen inte gå händelserna i förväg, det är ju trots allt ett par veckor kvar av året, men jag undrar om det ändå inte är helt säkert att utnämna Stockholm-kollektivet Cockhouse och deras andra album You’re Crazy and I Love It till ett utmärkt bokslut över ett år som inneburit lika utmärkta framsteg för den svenska populärkulturen.
Den har legat och pyrt ett par år nu, liksom bidat sin tid – denna ungdomligt uppkäftiga motreaktion mot snart sagt allt som kan boxas in av New Music Friday-mentaliteten. Sent i våras skissade till exempel Civil Polis – ett annat maskerat musikkollektiv från huvudstaden som även gästspelar på You’re Crazy and I Love It – om förutsättningarna för hur man kan distribuera musik, då de släppte såväl album som manifest och egen streamingtjänst på ett och samma bräde.
Det är en välbehövlig utveckling, som inte bara tar sig uttryck inom musiken, utan som också går att skönja i andra konstformer. Som i den svenska poesin, exempelvis – man hann ju knappt börja sakna Kristina Lugn innan den Civil Polis-närbesläktade poeten Elis Monteverde Burrau klev fram och tryckte ned sina fötter i Lugns lika älskvärt excentriska som språkligt välskräddade kängor.
Gemensamt för Elis Monteverde Burrau, Civil Polis och Cockhouse – samt till viss del också Kristina Lugn – är att de samtliga tycks vara helt befriade från alla former av fordrande pretentioner. Det är som att deras kompass helt saknar väderstrecket Anspråksfull, till fördel för de diametralt motsatta Egensinne och Ironi. Mycket av det vi ser, hör och läser hösten 2025 är trots allt inget annat än en fullfjädrad flirt med 90-talet och Generation X. Så också Cockhouse.
Helt utan kladdig nostalgi bygger Cockhouse vidare på en estetik och ett uttryck som egentligen inte borde vara gångbar 2025. Jag kan sträcka mig så långt som att villigt hävda att mycket av vad de sysslar med rentav är smaklöst. Samtidigt är det inte bara bra – det är fantastiskt.
Med avstamp i undergroundklubbkultur och drum'n'basssliter Cockhouse med lyssnaren på en tripp som spretar och skälver åt alla möjliga och omöjliga håll. Det är alldeles fullpackat med inspirationskällor – varje sekund av You’re Crazy and I Love It har sitt ursprung någon annanstans – ändå förmår jag mig inte att räkna upp så mycket som en ytterligare genre eller ett band som kan tänkas ha influerat Cockhouse. Dels för att det förminskar deras värv, dels för att det strider mot hela idén de torgför.
Låt oss istället lufta det helt uppenbara: absolut ingen annan musik i Sverige låter så här 2025. Och det är uteslutande något bra.
Jag tror inte det är meningen att verka eljest – det ligger ingen baktanke i det gränslöst skruvade förhållningssättet till den egna konsten. Det är bara så här bra – förlåt, fantastiskt – det blir om man ger blanka fan i vad andra tycker, tänker och säger, och inte är det ringaste medveten om att det skulle vara möjligt att diskvalificera somliga infall, för att de på idéstadiet kan verka, ja säg, smaklösa.
På så vis är Cockhouse de lika självklara som rättvisa arvtagarna till den ironiska generationens allra finaste (egen)sinne, Martin Luuk, som i sin alldeles aktuella och alldeles underbara självbiografi skriver: ”Tänk om man skulle kunna bli fantastisk? Vore inte det fantastiskt?”
