Den som kom på idén att föra samman Dana and Alden och
Charif Megarbane är värd sin egen vikt i guld. Minst. Megarbane, som gav ut det
alldeles utmärkta albumet Hawalat tidigare i år, där han bland annat
samarbetade med svenska Sven Wunder, har producerat Speedo, Dana and
Aldens tredje album – tillika deras första på anrika Concord Jazz – och under
den libanesiske kompositörens och multiinstrumentalistens tillsyn når
brödraduons lekfulla och enormt skickliga genreeklekticism en ny, bitvis
overkligt hög, verkshöjd.
Inspelad med Megarbane över några dagar i Lissabon, drar Speedo
inspiration från snart sagt alla tänkbara och otänkbara musikaliska hörn; jazz,
pop, rock, funk, rap. Ändå är det ett sammanhållet och ytterst enhetligt album.
Inledningsvis stör jag mig en smula på de individuella spårens längd – låtar som
”Obsidian” och ”Why Do You Even Talk to Me” klockar in på strax under två
minuter och lämnar en med en lätt rumphuggen känsla. Det är spår – allra helst
det förstnämnda – som skulle kunna explodera i ren eufori om de tilläts svälla
över några ytterligare minuter.
Men ju mer jag lyssnar på Speedo, desto mindre utgör
speltiden något egentligt problem. För när jag hör ”Obsidian” för fjärde, femte och
sjätte gången blir den snarare ett perfekt intro till det direkt efterföljande
”Leila” – en lättpsykedelisk loungejazzsmekning som, med sitt uttalade freds-
och frihetspatos, får Dana and Alden att växa. Och så fortsätter det – låtarna
hakar i varandra och bildar ett underbart sammanhållet virrvarr av intryck som
förmedlar hela känslospektrat.
Kanske är det Megarbanes förtjänst, och det är lätt att ana
en sorts mognad i Dana and Aldens framtoning på Speedo. Den leklystna
inställningen till skapande – och allra främst DIY-ådran – finns alltjämt kvar
(hör ”Day Drinking in Springfield” och drum and bass-hyllningen ”Wyckoff Deli
Chicken Over Rice”), men låtarna på det här albumet, både de längre och de
kortare, har en pondus och en självsäkerhet som inte alltid funnits på tidigare
album.
Det
känns upplyftande och roligt att lyssna på Speedo, och det förevisar ett
band som tycks ha för avsikt att inte stagnera i sitt eget sound.
