Jag har alltid tyckt att Tomas Tranströmers poesi andas – att den besitter en säregen och djupt mänsklig puls som påminner om människan och hennes plats i naturen. Kanske är det just därför som Tranströmer är så älskad av så många, eftersom han var otroligt skicklig på att fånga rytmen mellan orden, i tomrummet och i tystnaden; den där svårfångade platsen som får både vana och ovana läsare att bortse från poesins kulturella bagage och istället hänge sig åt textens känsla. Tranströmers poesi är egentligen aldrig svår – inte om man tillåter sig själv att hänföras av vad den egentligen är: en specifik världsuppfattning destillerad till allmängods.
Kompositören och trumpetaren Emil Strandbergs senaste album, Tallbarr, taltrast, andas också. Precis som riktigt bra lyrik bjuder det in lyssnaren, men bara fram till några få steg innanför tröskeln. Därefter är det lyssnarens uppgift att sondera terrängen. Över åtta egenkomponerade spår och ett av Thelonious Monk vägleder Strandberg på intet sätt; istället erbjuder han subtilt luftiga ljudkulisser som är ganska underbara att irra runt i.
Strandberg och hans kvintett – som förutom trumpet består av trummor, bas, gitarr och cello – är tight samspelta och försiktigt sökande. Ganska ofta fylls jag av förnimmelsen att de själva inte riktigt är medvetna om vad som pågår, något som skänker albumet en nyanserad och organisk dimension. Inte sällan upplever jag musiken, vars melodiska varsamhet och lyriska lugn är både rogivande och uppviglande, som bortkopplad från den här världen. Trots att Strandbergs jazz bitvis rör sig inom ganska klassiska strukturer, är känslan fri och improvisatorisk, med stort utrymme för tystnad och tomrum.
Det går inte att undfly känslan av att ständigt vara lite vilse – vilse i naturen och vilse i den mänskliga rytmen. Och det är en ganska underbar plats att vara på.
