Skivbolag: Guruguru Brain Utgivet: 5 september 2025
Go Kurosawa var tidigare trumslagare och sångare i den japanska rockorkestern Kikagaku Moyo, som under sina tio aktiva år lyckades etablera ett välrenommerat rykte långt utanför hemlandets gränser. Han är även en av grundarna till den oberoende skivetiketten Guruguru Brain, vars utgivning sedan starten 2014 fokuserat på pop, rock och folk – främst från asiatiska artister med en särskild förkärlek för experimentella och alternativa uttryck.
Utan att behöva gräva särskilt djupt – vilket jag varmt rekommenderar att man gör! – blir det snabbt tydligt att mycket av den musik Kurosawa ligger bakom, både som artist och skivbolagsägare, har sina rötter i den våg av psykedelisk folkmusik som svepte över Japan under 60- och 70-talet (för den som vill fördjupa sig är brittiska Time Capsules antologi Nippon Acid Folk 1970–1980 ett utmärkt startskott). Både Kikagaku Moyo och Guruguru Brains katalog bär tydliga spår av grupper som Happy End och artister som Tokedashita Galasubako – och samma influenser går utan tvekan att spåra i soft shakes, Go Kurosawas första album i helt egen regi.
Inspelad under några månader i Rotterdam, strax innan Kurosawa lämnade Europa och flyttade tillbaka till Japan, kom soft shakes till som en slags motreaktion mot det arbetssätt som präglade Kikagaku Moyo. I bandet, som upplöstes 2022, bidrog alla medlemmar till låtskrivandet, vilket ofta innebar kompromisser. Med soft shakes ville Kurosawa istället göra allt själv, under avslappnade och kravlösa förhållanden. Han gick till studion varje dag och spelade. "Om något fortfarande berörde mig nästa dag, lade jag till det. Om inte, började jag på något nytt. Ett steg i taget, utan press", har han sagt om den planlöst långsamma och instinktiva processen.
Resultatet är ett lekfullt och genomgående inspirerat album, där lager på lager byggts upp tills en rytmisk och härligt oförutsägbar musik träder fram.
Det är tydligt att Kurosawa inte kompromissat; likt det japanska acid folk-arv han förvaltar, präglas musiken av en gränslös uppfinningsrikedom som får den att spreta – vilket i det här sammanhanget bara är en styrka. soft shakes fylls därigenom av rymd; den är tillbakalutad och helt samtida i sitt totala ointresse för att följa genreindelningens regler. Ibland drar den iväg i sambarytmer, andra gånger står den stilla i ett repetitivt krautdriv och stampar. Ganska ofta är den lågintensivt dansant. Och i organiskt förtjusande ”Green Thing” – albumets väna och inkännande mittpunkt – rasslar, pyser och porlar det på ett sätt som för tankarna till Carlos Niños spirituellt avväpnande experimenterande.
soft shakes är ett personligt och kompromisslöst verk som tydligt speglar Go Kurosawas kreativa frihet. Genom att låta processen styra har han skapat ett album som blickar lika mycket bakåt som framåt, där hans närvaro inte bara märks i den omfattande orkestreringen (Kurosawa spelar ett tjugotal instrument), utan framför allt i den oemotståndligt smittsamma skaparglädjen. De som, likt jag, sörjer Kikagaku Moyos hädangång lär inte bli besvikna – inte heller de som uppskattar Guruguru Brain-kollegorna i maya ongaku.
