Det finns fog för förvirring gällande titeln på
den nyformade ensemblen Hatkas debutalbum. Gruppen, som trots albumtiteln Quartet
är en trio, har emellertid goda skäl. Det var initialt tänkt att britten Darin
Gray, amerikanen Alan Wilkinson och finländaren Janne Tuomi skulle ha haft den
finske saxofonisten Jone Takamäki vid sin sida i Hatka, både på scen och i
studion. Men efter Takamäkis tragiska bortgång sommaren 2025 återstod bara den
tilltänkta kvartettens planer – planer som den transatlantiska trion nu alltså
satt i verket som en hyllning till Takamäki och hans gärning inom jazz och
allehanda kulturyttringar (Takamäki var förutom musiker även skådespelare och
dramalärare).
Inspelad i det direkta eftersvallet av gruppens
spelning på Telakka Jazz 2025 fullkomligen pyr Quartet av
experimentlusta och fritt flödande idéer. Mot Darin Gray och Janne Tuomis lätt
spattiga men alltjämt rymliga rytmsektion får saxofon- och klarinettisten
Wilkinson låta sina vidslagna linjer ströva helt fritt. Dissonansen är
påtaglig; det mullrar, skaver och vrålar om vartannat, ibland grymtas, skriks
och gnälls det till och med. Det går inte att sticka under stol med att den
sortens stökiga frijazz som Hatka ägnar sig åt inte är för alla, men med lite
tålamod och – framför allt – ett vidöppet sinne går det att finna såväl
spirituella som evinnerligt vackra stråk i det som vid första anblick kan
tyckas vara ett jytter av ljud.
Trots kaoset är handpåläggningen ideligen öm
och varlig. Respektfullt, precis som en hyllning av förflutna minnen bör vara.
