Skivbolag: Big Crown Records Utgivet: 15 november 2024
När tillvaron föll samman stod Homer Steinweiss
på toppen. Han var en av branschens mest eftertraktade och
väl ansedda trumslagare, och hade jobbat med artister som Amy Winehouse, Adele och
Lady Gaga, för att bara nämna några. Men så splittrades hans konstant,
folksoul-orkestern Holy Hive, och som om inte det vore nog havererade en personlig
relation sedan över tjugo år. Plötsligt fann sig den amerikanske producenten i
ett tillstånd där han avsiktslöst for mellan intensiv glädje och bottenlös sorg, med ganka betydande tyngdpunkt på det senare.
När man
befinner sig i den sortens ofarbara brådmörker är det svårt att ens föreställa sig en positiv förändring. Samtidigt kan det vara lätt och frestande att förespegla sig att de korta stunderna av lycka är det normala, eftersom det mänskliga psyket ideligen strävar efter att uppfylla den hårdkodade normen att vara positiv och glad, för såväl sig själv som för andra. Det kan vara en falsk trygghet, och utan hjälp blir det inte sällan övermäktigt. Men Homer – som han kort och gott kallar sig som albumdebutant – lyckades med hjälp av vänner och familj, samt en del terapi, lyckligvis finna
bäring i vardagen igen.
Ensatina är den samlade summan av den här turbulenta
tiden.
Med ansats i parollen Now that it's over, I'm alright, som sedermera blev albumets tematiska mittpunkt, spåret "Now That It's Over", började Homer pö om pö dissekera stålbadet han varit med om. Via den andaktsfulla lyriken, som närapå oavkortat handskas med nöden att förändra perspektiv för att överleva, blev så sakteliga tillkomsten av de tio låtarna på albumet en språngbräda till en mer ordnad tillvaro.
Ensatina är ett bitterljuvt sorgearbete, som med sina många och förhållandevis plötsliga och tvära lappkast ideligen överraskar och förundrar. Musiken spänner ena stunden över jazz, funk och soul, för att i nästa ögonblick befinna sig i psykedelika och folk, för att ytterligare lite senare påminna om hip-hop. Helt utan att bli spretigt eller brokigt.
Steinweiss har ständigt varit omgiven av vänner och medarbetare genom hela processen, däribland en handfull sångare som alla delar på uppgiften att förmedla hans svärta. Det är ett ovanligt lyckat grepp, som bidrar till att skapa distans mellan text och människa, och förvandlar Homers poesi till en slags löftesrik allmängods. Ensatina blir sällan lika utsiktslös och mörk som många andra album som bearbetar förtvivlan efter en tillintetgjord relation (Blood on the Tracks, Vulnicura, Tunne of Love). Här finns det snarare mycket hopp att bryta tröst ur, för den som vill, eller kanske främst för den som behöver det.
