För ganska precis ett år sedan gav
Göteborgsduon Kanot ut Vind, ett album som med sitt motljusskimrande
funkpatos gjorde de sista köldslagna veckorna av vintern 2025 farbara. Den
baleariska värme som rymdes på Vind återkommer delvis på Natt,
solodebuten från Jesper Jarold, som förutom att utgöra ena halvan av Kanot har
ett förflutet i en rad tongivande Göteborgsband, däribland Fontän och Uran GBG.
Men där Vind – i ordets allra mest
positiva bemärkelse – var sävlig och såsig i konturerna, bär Natt på en
bitterljuv och nostalgisk, något kantig grundton. Det skaver på ett liknande
vis som Blood on the Tracks skaver, eller som Nick Caves Skeleton
Tree – ett album som, likt Natt, behandlar sorgen och saknaden efter
en närståendes bortgång. Ofta känns det som om något tungt vilar precis ovanför
och runtomkring ljudbilden, något som gör att det kosmiskt mullrande soundet
antar en lätt klaustrofobisk atmosfär.
Samtidigt utspelar sig det mesta på Natt
i anamorfisk widescreen, vilket måhända låter en aning paradoxalt, men det är
just i skärningspunkten mellan dessa två ytterligheter som musiken expanderar
och uppgår i ett slags hypnotiskt tillstånd. Känslorna blir därigenom stora och
betonade, omöjliga att inte ta till sig. Särskilt förtjust blir jag i det
känsloläge som frammanas på de två spår där Josefin Jarold gästar med sina
spoken word-texter – ett grepp som redan på Vind var synnerligen lyckat
och som får en att drömma om ett helt album med makarna Jarold.
