Hösten 2003 stod stjärnorna rätt. Den sensommaren hade jag – sannolikt till följd av någon slags brustet hjärta – återfunnit Nick Drake. I synnerhet var det den blyge bardens enastående debutalbum Five Leaves Left (1969) som lindrade hjärtesorgen och ackompanjerade de gradvis mörkare kvällarna.
Men den hösten släpptes ett annat förstlingsverk som mer eller mindre slog på exakt samma melankoliskt poetiska trumskinn som Nick Drakes tre studioalbum hade gjort: José González Veneer (2003).
González debut är troligen ett av de svenska albumsläpp som haft störst inverkan för mig. Det krävs inte mer än en ton från något av albumets elva spår för att den känslomässiga sfärens cirklar ska rubbas och förskjuta medvetandet – likt en musikens madeleinekaka – till en tidsspatial plats där de inre bilderna blir tydligare än de verkliga.
Därför är det ganska egendomligt att min relation till González ändå blev så begränsad – den liksom både flammade upp och falnade i och med Veneer. González har förstås dykt upp på min radar genom åren, men när jag inför den här recensionen botaniserar i hans soloverk, samt det han gjort med den psykedeliskt doftande orkestern Junip, står det snart klart för mig att jag till och med missat ett par album.
Därför tar jag mig an Against the Dying of the Light med viss vördnad. Jag lyssnar med försiktighet och ser till att minimera risken att bli störd. Det ska emellertid visa sig alldeles onödigt, för inte alls olikt Veneer fångar Against the Dying of the Light mig omgående.
Det övergripande anslaget är ömt och varsamt, och de spröda och spirituella arrangemangen lyfter fram och sammanfogar González helt motståndslöst svävande gitarrspel med hans lika svävande stämma. Kompet tassar och smyger alldeles i bakgrunden, och albumet har en repetitiv och lätt sövande grundton som förmodligen skulle vagga en till stilla vila om det inte vore för en sorts lågfrekvent, spretig nerv som delvis är sprungen ur González sydamerikanska rötter. De små, klädsamt nedtonade nedslagen i bossa och samba gör att det försiktiga uttrycket aldrig riskerar att stagnera; i stället bidrar de till albumets organiskt levande karaktär.
Ytterligare en karaktärsmärke som håller lyssnaren på tå är texterna. Historieberättaren González är nämligen märkbart besvärad. Den existentiella och självreflekterande oron från debuten, som försökte navigera kring osäkerhet och inre rörelse, är idag omvandlad till ett genuint intresse för att dissekera och nå vår samtid.
Det finns en kampsångsmentalitet i de här låtarna, en genomtänkt, mental sådan som vill hamra in sitt budskap med ömhet och intellekt i stället för att skramla och skrävla; något synnerligen välkommet och beundransvärt i en världsordning där versaler och utropstecken alltför ofta får oproportionerligt mycket uppmärksamhet.
