I ett fint och informativt brandtal för ambient redogör DN-journalisten Magnus Säll inledningsvis för de grundläggande förutsättningarna
för genren då han tar avstamp i kretsen kring Brian Eno, och dennes tid på konstskola
i slutet av 60-talet. ”Skapandet
var en process som kunde ta sig oförutsedda riktningar”, skriver Säll om Enos
gärning och ståndpunkt, och driver senare tesen att ambient är ”ett ljudbad att
sjunka ned i och låta sig omslutas av”, samt att det som genre är ett ”passande
soundtrack till en mörk tid”.
Jäverling ◇ von Euler är inne på ungefär
samma spår; för dem blev skapandet i allra högsta grad en process som tog en
oförutsägbar riktning, då avsikten med de inspelningar som nu återfinns på Musik
för vänskap initialt aldrig var menade som något regelrätt album. Det var
först när duon lyssnade genom vad de spelat in till ett annat, mer omfattande
projekt, som de fann materialet potent i sig – helt utan något behov av efterproduktion. De beslutade att släppa det som det var.
Men hos
Jäverling och von Eulers rör det sig inte om något ljudbad att låta sig sjunka
ned i, utan om ett ”tyngdtäcke för sömnlösa nätter”, helt i linje med vad Säll
skriver om ambient som ljudkuliss för ett oroligt och skrämmande tidevarv.
Musik för vänskap är inspelad live och helt improviserad.
Inga pålägg har alltså gjorts i efterhand. Det som hörs på skivan är precis
det Richard Jäverling och Henrik von Euler spelade in under en
fredagseftermiddag, i sällskap med piano, elgitarr, mellotron, synt och looppedaler.
Det är en imponerande bedrift, för de tio spåren som utgör det här albumet
känns både sammanhållna och fokuserade, spontaniteten till trots – eller kanske rentav till följd av den? Låtarna upplevs inte alls blott som bakgrunder, vilket
var det ursprungliga syftet med inspelningen som genererade dem, utan som en sorts ögonblicklig och inbjudande helhet, ungefär som om man befinner sig där och då – under det där tyngdtäcket – i studion tillsammans med Henrik och Richard. Det finns en tematiskt ödslig och mjukt drömskt nerv i den här musiken, som inte bara manar till lugn och ro, utan som jag gissar i alla fall delvis hade gått förlorad vid eventuell postproduktion.
Elgitarren står ofta i centrum, oavbrutet hänsynsfull och
försiktig är den lika otillräknelig och spröd som drömlös sömn. Pianot likaså;
nedslagen påminner inte sällan om ambientförfadern Erik Satie, men en Satie på valium – så
sävliga och finlemmade är tonerna. Allt som allt är det en trösterik och godmodig
musik, och det trankila känsloläget som etableras redan under indelande ”Atoll”,
och gång på gång cementeras av albumets diskreta elektroniska inramningen, håller
i sig tills de sista tonerna av ”Eftervärldens musik”.
I sin artikel hänvisar Magnus Säll avslutningsvis till en text
i New York Times, som menar att ambient befogade över särskilt lämpliga förutsättningar
för att lindra de oroligheter som tillstötte i och med Covid 19-pandemin. Precis
så är det med Musik för vänskap; det är en välbehövlig och vän vederkvickelse
i en galen tid: ett musikaliskt läkemedel för en galen värld, där galna män uteslutande
ser till sina egna galna intressen och ideal.
