I sin bok How Shostakovich Changed My Mind framhäver den brittiske musikkritikern och BBC-programpresentatören Stephen Johnson hur tonsättaren Dmitri Shostakovich förändrade hans liv. Johnson skriver ömsint och engagerat fram ett sinnrikt porträtt av den ryske kompositörens musik, som på ett målande sätt belyser de terapeutiska egenskaper som en symfoni eller en stråkkvartett kan förfoga över. Johnson är själv diagnostiserad med bipolär sjukdom och menar att musik – i synnerhet Shostakovichs musik – alltid har varit en livlina i hans tillvaro; en urkraft som känslomässigt har grundat honom när han behövt det som mest. Det är en fin liten bok, som inte bara visar att individen kan finna trygghet och hopp i musiken, utan också lyfter fram det som inte går att bevisa: hur musiken och jaget aldrig riktigt blir färdiga med varandra, hur den – musiken alltså – gång på gång överraskar och leder både kreatör och mottagare in på oväntade vägar.
Klabbe Hörngren är inne på samma spår med sitt första soloalbum Terapi. Hörngren, som till vardags är pianist och kapellmästare i jazzorkestern Klabbes Bank, menar – likt Stephen Johnson – att musik är terapi, och att han aldrig riktigt nått fram till en djupgående förståelse av vare sig sig själv eller sin musik, eller av samspelet däremellan. Han kallar skivan ”ett omedgörligt sökande i min egen estetik” och utvecklar det genom att ställa den drastiska frågan: ”vad hittar man om man stoppar upp huvudet så långt det bara går i sin egen röv?”.
Det korta svaret är ett ganska fanatiskt uttryck.
Terapi utgår främst – precis som Shostakovich ofta gjorde i sina kompositioner – från pianot. Därtill har Hörngren använt sig av analoga synthar och trummaskiner. Resultatet är en fin och stämningsfull mix av electronica och pianojazz, som rör sig lika mycket inom ambient och intelligent dansmusik som inom en improviserad ECM-tradition. Det som slår mig först är hur jag upplever musiken som vemodigt mekanisk, som om det är instrumenten som spelar Hörngren och inte tvärtom. Det kanske låter kallt och kargt, men i själva verket är det tvärtom. Ljudbilden är varm och omfamnande, till stor del tack vare den analoga klang som pianot ger, satt i direkt relation till de elektroniska instrumenten.
Spår av Terapi går att finna redan på Klabbes Banks senaste album Ensamheten(2024). Då som nu befinner sig kompositionerna delvis i Twin Peaks mörka skogar, delvis i Blade Runners ändlösa världsrymd. Ljudbilden är både vid och snäv på samma gång, både ålderdomlig och hypermodern. Det är musik som är omhändertagande och som i sitt minimalistiska uttryck blir hypnotisk och terapeutisk – precis som titeln utlovar.
