Lisen Rylander Löves andra album In Fields Of Time är en balansakt. Få album från i år besitter en sådan behärskning och en sådan beslutsam stabilitet som de här åtta spåren. Rylander Löves förmåga att uppskatta och förvalta ett specifikt ljud, oberoende av var det härstammar från eller var det är på väg, frammanar oftare än inte ett slags egensinnigt och alldeles särskilt narrativ.
Men det rör sig inte nödvändigtvis om regelrätta bilder och händelseförlopp som kommer för ens inre blick, utan om ett berättande där rytmerna, melodierna och klangerna i sig bär på själva berättelsen. Fler gånger under In Fields Of Times speltid kommer jag på mig själv att tänka på musiken som en – väldigt trasslig – röd tråd. Varenda litet ljud, varenda enskilt val som Rylander Löve har gjort känns i sammanhanget inte bara medvetet och självklart, utan också perfekt avhängt gentemot sin närmaste granne. Som en riktigt bra roman finns det under resans gång ingen onödig utfyllnad, varje liten detalj tjänar ett högre syfte.
Just rytmerna, framförda av trummisen Martin Öhman och basisten Donovan von Martens, har den här gången fått större utrymme än på solodebuten Oceans (2019). Det finns ett enhetligt samspel mellan trion Rylander Löve–von Martens–Öhman som bidrar till att den där trassliga tråden ändå är oupphörligt foglig genom hela albumet, sina inte sällan tvära och improviserat krångliga kast till trots.
Utöver det fortsätter Rylander Löve på den redan gediget upptrampade stigen, med en orkestrering som förutom tenor- och barytonsax även innefattar bl.a. tramporgel (pluspoäng!), piano, syntar och field recordings. Och det är den där fingertoppskänsliga jämvikten mellan det akustiska och det elektroniska som får In Fields Of Time att verkligen komma till sin rätt. Allra tydligast blir summan av alla delar i ”Ongoing”, albumets allra finaste stund, där de flödande takterna balanserar intill ett kakofoniskt och musikaliskt varierande uttryck som trots sin industriella nerv förblir mjukt och följsamt.
