Under fjolåret var det ingen populärkulturell tilldragelse som tudelade mitt omdöme så mycket som genren yacht rock.
Å ena sida var den HBO MAX-producerade Yacht Rock: A DOCKumentary fullkomligt lysande. Med lika delar allvar som humor särskådade dokumentären denna så ofta bespottade strömming inom amerikansk FM-rock med oironisk – och välförtjänt – vördnad. Å andra sidan kunde jag, trots att jag verkligen gav mig hän, aldrig riktigt avgöra om musiken i sig var bra eller inte.
Kanske har det med nostalgi att göra, och det faktum att jag hört de allra flesta låtarna förr, otalet gånger, från baksätet av pappas senapsgula Mercedes. De tillhör barndomen och är därför på sätt och vis fredade från ett objektivt omdöme.
Eller så spelar det mindre roll.
Ibland räcker det gott och väl att en rockhistorisk företeelse är intressant, något som såväl genren som dokumentärfilmen synnerligen är, eftersom de kastar ljus på rockens evinnerligt föränderliga natur. Den ena generations guilty pleasure är den andras främsta fyrtorn.
Med ovan tämligen färskt i minnet ställer jag mig redan tidigt under mitt första samkväm med Lodets andra album frågan; behöver Sverige verkligen bidra till den våg på vilken yacht rocken stävar fram?
För redan under inledande ”Ship Ship” står det klart att Joakim Björnberg, som är Lodets förgrundsfigur och primära låtskrivare, till en betydande del influerats av de ofta soldränkta melodierna som kännetecknar soft rock och AOR. Något som accentueras ytterligare i den efterföljande ”Bean Limousine”. Det är enormt professionell
musik; välkomponerat och polerat, inte sällan med ett direkt och uppriktigt tilltal, varse sig det handlar om vårt slit och släng-samhälle eller om kärleken till en plats. På så vis har det lika mycket gemensamt med yacht rock som med Laurel Canyon. Carole Kings Tapestry känns som ytterligare en referens som trivs i Lodets sällskap.
I takt med att albumet pågår vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Det är först senare, under näst sista låten ”I thought” som den berömda polletten
äntligen trillar ned; anledningen till att mitt intresse inte bara förblir intakt under hela albumet – utan armeras till ett varmt och ihållande gillande – har med muskulaturen kring käkpartiet att göra. Jag kommer på mig själv med att le. Ett barnsligt och genomträngande glatt leende. Jag tycker det är väldigt kul att umgås med Lodet! Mest hela tiden! Kanske beror det på att musiken åberopar barndomen. Kanske för att den är så ärlig mot sig själv, och aldrig försöker dölja vad den vill åstadkomma. Jag vet inte, och det spelar mindre roll.
Lemoner är inte bara ett intressant album, som skapar sin egen lilla värld av solvarm California-rock, det är oavbrutet underhållande också. Och det räcker enormt långt.
