Omslaget till Loyle Carners nya album utstrålar en sorts känsloladdad intimitet som är sällsynt inom det skrå där den Londonbaserade artisten är verksam. På många sätt är konvolutet – som pryds av Carner och hans son Sunny, fångade i ett ömt och kärleksfullt ögonblick, tillsammans med den senares yviga tuschklotter – helt kongenialt med den 30-årige rapparens persona. Carners texter är ofta personliga och ömma, fyllda med emotionellt laddade teman som mental hälsa, identitet och inte minst familjeliv. De tre albumen som ledde fram till hopefully ! innehöll samtliga synnerligen finstämda och ärligt uppriktiga skildringar av familjerelationer, till mamman, till den bortgångne styvfadern och till den biologiska pappan.
När jag först hör hopefully ! tänker jag att Carner gör hiphop för småbarnsföräldrar. Sedan ångrar jag mig – tänker att det är en nedlåtande tanke, att den förringar Carners gärning. Men så ångrar jag mig igen, och sluter mig kring att det snarare är det finaste man kan göra. Carner hymlar aldrig med att hans mission är att ingjuta hopp – ett hopp som ofta bottnar i det faktum att han numera själv är pappa till två små barn. Det finns, mer eller mindre i varje textrad på hopefully !, en strävan efter att bli den bästa människa man kan föreställa sig – inte bara för sin egen skull, utan främst för barnen, som trots allt personifierar det hopp Carner vill förmedla.
Genom sin introspektiva ton – och inte minst sin totala orädsla inför att blotta sina innersta känslor – banar Loyle Carner, över elva låtar, fram en vackert snitslad stig genom en värld minerad av toxisk maskulinitet och främlingsfientlighet. Och han gör det till en organisk och pragmatisk form av hiphop – inte helt olik landskvinnan och albumaktuella Little Simz – där en mer traditionell orkestrering, med akustiska instrument, inte bara svänger en masse, utan också förstärker det uppriktiga uttrycket. Det är medryckande och jordnära musik, med de för Carner sedvanliga jazziga undertonerna. Emellanåt, framförallt i några refränger, drar det åt regelrätt pop, ett tydligt tecken på Carners lekfullhet och bestämda ställning att inte rätta in sig i något genreled.
Slutresultatet är ett av årets allra modigaste och mest uppriktiga album.
