När Stockholmsbaserade Erik Sjölin inte producerar radio på
P1 hänger han sig åt att skapa stämningsfull och atmosfärisk ambientpop under
artistpseudonymen Min skugga. Och att Sjölin verkligen vet hur man berättar –
och inte minst fängslar – med ljud står klart redan under det självbetitlade
debutalbumets öppningsspår.
”Öppning” ingjuter omedelbart en svävande air av
skymningsro, och är en effektiv infart till en ljudvärld som ofta står och väger
mellan ytterligheter och tillstånd. Inte sällan känns styckena både storslagna
och spartanska på en och samma gång; ofta är de avvaktande, med långvarigt
vaksamma och drömskt vackra melodier i grunden. Men ibland är landskapen kalla
och karga i stället, nästan kusliga i sin undanglidande och svajiga natur, som
i ”Feberdröm”, ett spår som motståndslöst väver samman fågelkvitter och närapå
industriell tyngd till ett skevt tillstånd som synnerligen lever upp till sin
titel.
Just Sjölins förkärlek för fältinspelningar bidrar annars
till att grunda den ömsom drömska, ömsom mardrömska upplevelsen i vår
materiella värld; ekot av fotsteg, klingande vindspel och tickande
trafikstolpar skapar trots allt en hemvan och inbjudande känsla, och
underbygger den analogelektroniska minimalismen. Utöver Sjölins ljudarkiv utgör
annars trummaskin, synth och cello den sparsmakade maskinparken och även här
förekommer en fin och fingertoppskänslig balans genom hela albumet.
Instrumenten sticker sällan ut och blir aldrig mer framträdande än det syfte de
tjänar, i stället smälter de samman till atmosfär och skapar något som
emellanåt har mer gemensamt med dunkla och diffusa minnen än med musik.
Det förefaller mig inte alls egendomligt att Sjölin uppmanar
lyssnaren att umgås med Min skuggas musik i sin ensamhet, gärna under en
skymningspromenad. Det är precis där den hör hemma; mitt i skärningspunkten
mellan fler tillstånd än just dag och natt.
