En av de senaste årens mest underhållande – men dessvärre också alltför kortlivade – kulturdebatter var den som hade sitt ursprung i Torbjörn Fagerströms DN‑artikel som gjorde gällande att Netflix nyinspelning av Ronja Rövardotter var ”en studie i biologisk okunnighet”. Ekologen och fågelskådaren Fagerström rasade (nåja) över den svenska naturanalfabetismen, som han, bland mycket annat, menade gav sig till känna i en scen där göken gol trots att fantasyintrigens höst redan var långt gången. Han har förstås rätt i sak, den gode ornitologen – göken gal om våren, och samtidigt som han poängterar att felplacerade naturljud kan upplevas störande belyser han mellan de berömda raderna något ack så viktigt – helt oberoende av vilken kulturyttring det gäller. Nämligen vikten av att illusionen håller; att kontraktet mellan skaparen och kreatören inte bryts. Jag tänker på Fagerström när jag hör ”Blåkaren i april” då jag cyklar hem mitt i smällkalla vintern. Spåret, det andra på Henrik von Eulers nya Små Vågor‑EP Hög Sjö, innehåller en annan välkänd filmfågel: storlommen. Med sitt ödsliga läte har storlommen gjort sig ett namn som filmvärldens olycksprofet; varhelst en storlom lockar kommer något jävulskap garanterat att ske. Så har det alltid varit. Jag har alltid stört mig på det där. Inte att storlommen sjunger så snart en scen ska vara lite spöklik – det är ju fiktion! – utan att den coolaste draperade sjöfågeln någonsin (bildgoogla!) får dras med ett sådant skamfilat rykte, i synnerhet som sången är det allra vackraste som flyttfågelkakofonin har att erbjuda (långt mycket vackrare än gökens). Så när jag hör ”Blåkaren i april”, och resten av denna alldeles utmärkta EP, i januari förflyttas jag utan omsvep till försommarens fritidshus, där den kustnära insjön ligger spegelblank just som solen står i begrepp att häva sig över trädtopparna och tvinga vattenytans dimslöjor på flykt. Det är varken varmt eller kallt, det är precis perfekt, och jag föreställer mig att vinden får björkarna att viska ömt (även om de aldrig riktigt gör det). Det är en fin bild, och ett ömsesidigt undertecknat kontrakt som går att leva på ett bra tag, trots att termometern visar –12 och kölden gör cykelsadeln direkt avvisande.
