Jag minns Goran Kajfeš Tropiques spelning på Way Out West i
somras.
Det hade formligen vräkt ned i Göteborg den förmiddagen, och
blåst på ett sätt som bara tycks möjligt i Lilla London. När jag fann plats framför
scenen lade sig fortfarande några knappnålsstora droppar på min jacka, klockan
var strax efter halv fyra och den alltjämt kylslagna vinden kom trädkronorna på
Höjden (Slottsskogens mellanstora scen) att skälva. Alltså; en tidpunkt och en plats
som måhända inte var optimal för den repetitiva och hypnotiska jazz som Kajfeš
och hans orkester gjort sig kända för.
Goran Kajfeš Tropiques skulle emellertid visa sig bli
festivalens första riktiga höjdpunkt. Mycket tack vare Kajfeš karakteristiska trumpetspel,
och Johan Holmegards reserverade och omsorgsfulla hållning bakom trumsetet. Tillsammans
bidrog de – och resten av bandet förstås – till en sorts organisk värme som kom
mig att helt glömma de ogynnsamma förutsättningarna.
När Goran Kajfeš och Andreas Tilliander släpper sitt första
album tillsammans, efter att känt varandra i över tjugo år,
är det svårt att inte återvända till den där eftermiddagen i Göteborg. Det finns
nämligen ett tämligen slående släktskap mellan konserten och In Cmin,
som finner ursprung i balansen mellan varmt och kallt. Mellan det syntetiska
och det organiska.
Tillianders pulserande och sävliga ambient – som ofta är
basstung och bär på enormt klädsamma dubvibbar – är i sig kylig och liksom utomjordisk.
Ljudlandskapen som träder fram för den inre synen är karga och sterila, inte
sällan med ett nattsvart mörker så långt det inre ögat kan nå. Den hade
fungerat ypperligt på egen hand; musiken är hela tiden precis på rätt sida det
hotfulla för att vara mer drömsk än mardrömskt, och inte minst mättad av suggestiva
stämningar. Men det är när den kommer i par med Kajfeš smakfulla trumpet
(och flöjt på inledande ”Montes Caucausus”) som den kommer till sin fulla rätt.
Precis som i Slottsskogen har trumpetspelet en värmande och vän inverkan, som
låser upp det karga och kontrasterar Tillianders täta syntmattor. Ömsom stötvis, ömsom inhållande radar Kajfeš upp sökande och lätt vemodiga melodier som ger den mekaniskt lunkande ljudbilden en mänsklig klangbotten. Det ena uttrycket skänker ideligen det andra nya dimensioner,
och helheten som uppstår mellan det akustiska och det elektroniska är något av
det mest intressanta musik jag hört i år.
Inte bara i genren, utan i största
allmänhet.
Läs vår intervju med Andreas Tilliander och Goran Kajfeš här.
