Vid sidan av Miles Davis Sketches from Spain (1960) var Duke Ellingtons Money Jungle (1963) det allra första renodlade jazzalbum som föll mig helt i smaken. Det legendariska trioalbumet med Charles Mingus på bas och Max Roach på trummor är kraftfullt, intensivt och rått, och ”Caravan”, Ellingtons exotiskt klingande standard från 1936, har aldrig låtit bättre än i den något nedtonade och återhållsamma version som finns med på albumet.
När viintervjuade Björn Yttling häromveckan namngav han Duke Ellington som en av sina främsta pianoinfluenser och hänvisade speciellt till Ellingtons trio- och kvartettalbum. Det kommer kanske inte som en överraskning – redan på jazzdebuten Oh Lord, Why Can’t I Keep My Big Mouth Shut från 2005 fanns det tydliga spår av den Ellingtonska storbandsjazzen i miniatyrutförande, ett avtryck som alltjämt står sig så här tjugo år senare, då uppföljaren – äntligen! – släpps.
Det första som kommer för mig då jag hör Illegal Hit är vilket fokuserat album det är. Redan i öppningsspåret ”Sodon the Mountain Man” faller Yttling och hans band, som bland andra utgörs av Dan Berglund, Mattias Ståhl och Fredrik Nordström, in i en sorts organiserad trans, där den synnerligen intelligenta jazzen byggs upp av bitar som är välmejslade och precisa. Emellanåt känns det rentav matematiskt.
Samtidigt blir det aldrig tillrättalagt, eller än mindre förutsägbart – något som till stor del kommer sig av att Illegal Hit har samma råa och intensiva kvalitet som Money Jungle, samt härbärgerar ett slags filmiskt egensinne. I ”Malgomaj” kanaliserar Yttling sin inre Morricone, då han medelst munspel och visslingar lovsjunger en sjö i Vilhelmina – den västerbottniska motsvarigheten till westernvidden – och i ”School Bus on a Weekend” låter det som om Nino Rota och Federico Fellini inte alls kilat vidare, utan håller på att färdigställa ytterligare ett samarbete.
Illegal Hit är svepande, vemodigt laddad och pulserande jazz med ett slags självmedvetet swagger. Det är, från trummor och vibrafon till piano och blås, så koncentrerat och skärpt att det inte bryr sig ett spår om vad någon annan kan tänkas tycka om det. Och det är just precis det som gör det så väldigt, väldigt bra.
