Tomas Tranströmer beskylldes ofta för ett bristande
politiskt engagemang i sitt författarskap. Under 1960- och 70-talet, då en
betydande och synnerligen talför falang inom den svenska kultureliten
betraktade barrikaderna som poetens huvudsakliga kontor, blev den blivande
Nobelpristagaren inte sällan måltavla för både spott och spe – samt för
anklagelser om att enbart hänge sig åt estetiskt navelskåderi.
Många röster, företrädesvis inom den marxistiska vänstern,
menade rentav att Tranströmer saknade livserfarenhet och att han blott var en
”ensam bildsamlare”, vars samhällsintresse sträckte sig lika långt som näsan
växte – eller naveln var djup, om man så vill.
Och visst, i jämförelse med samtida diktare som Claes
Andersson och Gösta Ågren kan Tranströmers poesi, med ett betydande mått av
illvilja, te sig både världsfrånvänd och mänskligt oengagerad. Samtidigt – inte
alls. Mycket går att säga (och inte säga) om Svenska Akademien, men i
motiveringen som föranledde Tranströmers Nobelpris 2011 gjorde de trots allt
valspråket om snille och smak rättvisa: ”för att han i förtätade, genomlysta
bilder ger oss tillgång till det verkliga”.
Vill man inte ta de aderton på orden kan man istället med
fördel läsa dikten ”I Nildeltat”, från För levande och döda (1989),
eller varför inte den sentida ”Fasader”, från den allra sista renodlade
diktsamlingen Den stora gåtan (2004). Tranströmer har här – och i hela
sitt författarskap – en förmåga att genom knappt märkbara skiftningar i sina
bilder fånga själva innebörden av att finnas till. Därur springer ett patos som
vittnar om en djup kännedom om det mänskliga, samt ett outtömligt intresse för
människans samtliga nyanser.
Tranströmer brydde sig – han var bara skickligare än de
flesta på att uttrycka det.
En annan sentida dikt – ”Örnklippan”, även den från den ovan
nämnda sista samlingen – inleds: ”Bakom terrariets glas / reptilerna /
underligt orörliga.” Det är en bild som inte bara går att tolka som en direkt
kommentar angående sakernas tillstånd, utan som också återfinns på
gotlandsbördiga Östersjöars självbetitlade debutalbum. Sextetten, som består av
Karl Björkegren, Jakob Larsson, Daniel Leopold, Pontus Larsson, Fredrik Isakson
och Johannes Hedlund, gör ingen hemlighet av sin kärlek till Tranströmer – bandnamnet
är åtminstone delvis ett lån från långdikten Östersjöar.
Östersjöar bryr sig också, men till skillnad från musan är
det sociala engagemanget mer distinkt och uttalat. Textmässigt står de närmare
punken än poeten – om man nu nödvändigtvis måste särskilja de två. Det är rå
och socialrealistisk lyrik där verkligheten alltid tycks skeva en aning. Det
mesta ter sig skört i Östersjöars universum, som om tillvaron redan har – eller
är på väg att – brista och falla sönder. Det finns svärta och rastlös oro,
nästan nihilism, i texter som ”Paviljongplan”, ”Tappar” och ”Svart mjölk”. Den
sistnämnda bär för övrigt en titel som för tankarna till Paul Celan – en annan
poet som visste både ett och annat om människans vedermödor, och som aktivt
ifrågasatte meningen med allt, precis som Östersjöars bilder gör.
Mattias Bjäred, till vardags gitarrist i Soundtrack of Our
Lives, har producerat albumet, och tillsammans med honom har bandet hittat ett
uttryck som effektivt understödjer texterna. Stökig kraut- och garagerock
blandas upp med psykedelika och postpunk. Allra bäst blir Östersjöar när bandet
låter drivet svälla och växa över tid – som i tidigare nämnda ”Svart mjölk”,
eller den nästan elva minuter långa avslutningen ”Piller”, en kosmisk och finurlig
rock som ger hommage till både Joy Division och Can. Här finner Östersjöar en
hypnotisk och uttömmande form som gör deras ambitioner rättvisa; där alla deras
influenser tillåts spreta precis lagom mycket.
